Båda killarna pratade på jättelänge och verkade inte alls nervösa. Ena killen pratade typ i 5 minuter och det var ju jätte bra. När det var min tur så blev jag nervös och det hörde man på min röst också. Jag hackade och visste inte riktigt vad jag skulle prata om. Jag hade heller ingen aning om hur lång tid det tog. Vår tid att prata var 2 eller 3 minuter ( jag kommer inte riktigt ihåg ) men jag tror att jag pratade lite iallafall..

Men när vi skulle lyssna på texten och svara på diskussions frågor var det lättare. Jag ( personligen ) tyckte då att jag pratade på en hel del och kom med egna tankar och idéer och höll givetvis med killarna. Men jag tyckte det var lättare att vara med att diskutera än att stå där framme och bli röd om kinderna.. Haha, så kändes det faktiskt.

När jag kom hem ( typ 15.40 ) satte jag mig ner och åt och gick jag upp till mitt rum och gosade ner mig under täcket och bara slappade. Och jag låg och blippade på mobilen i ungefär två timmar innan jag kollade vad klockan var. Då började jag med engelskan ( som vi har imorgon ) och det var ingen stor grej liksom, läste texten och gjorde glosorna några gånger samt skrev in some things i min kalender ( hemligt skolvapen under veckan ) och klottrea lite där! 

Imorgon ska killen ( har fortfarande inte frågat om jag får nämna hans namn) men mig hem och det verkar som alla tror att vi är tillsammans. Alla i klassen ( nästan ) tror att vi är tillsammans och det tror de i Lovisas klass också.

Okej, jag säger det en gång för alla, vi är inte tillsammans. Har ni förstått det nu? Är det inte okej att vara tjej och umgås med killar och tvärtom? Jag vill kanske inte vara med tjejer hela tiden och så jobbar jag bättre med killar. Så kan ni gärna sluta att säga det och era "väldigt roliga" skämt om mig och killen?